Nu är allt upplagt...

Nu har jag lagt upp de sista uppgifterna i svenska B. Lite vemodigt! Då med tanke på att jag inser att det också innebär att vissa av er snart ska lämna boet, för att testa på hur det känns att flyga för egen maskin. Inte bokstavligen talat naturligtvis... kan inte för mitt liv minnas att jag någon gång lärt er flaxa... men vem vet, det är mycket som glöms bort i dessa dagar. I personalrummet kallar vi denna minnes- och virrighetsproblematik för Sfi-lärarsyndromet - ska inte försöka mig på att förklara varför! Vissa saker ska hållas inom personalrummets väggar - en förmån som vi har gentemot er studerande.
Tänkte jag skulle avsluta mitt inlägg med ett citerat stycke. Det är från min systers blogg jag har norpat och ja, självklart har jag fått tillåtelse att blottlägga hennes tankar på min blogg (man är ju storasyster). Anledningen (för det vet ni ju att man måste ha) till att jag lägger ut detta citat är att jag hoppas att ni har känt så här, i alla fall någon gång, under kursen.
Har just kommit till insikt. Det kan vara ett faktum som har varit känt en tid, men som aldrig har varit så klart synbar som nu. Det är intressant hur man kan veta saker utan att aldrig riktigt förstå dem. Det är som om man vandrar i mörkret med en ficklampa i handen, väl medveten om vad det är man bär i sin hand och vad den är till för, men ovetande om hur den ska användas. Plötsligt, när man planlöst famlar omkring i mörkret, faller man och i fallet råkar man, som av en olyckshändelse, trycka på ficklampans ljusknapp och allt blir uppenbart.
/Pernilla