Nej... jag ska erkänna, det var inte en dans på rosor att springa 2,1 mil... Det var rent ut sagt en pina. När vi kom i mål sa jag och Emma (hon jag sprang med) att "detta ska vi inte göra om". Hmm, det var ju då det! Nu är vi eniga om att "detta ska vi göra igen". Kan tänka mig att det kan liknas vid att föda barn (i någon mening)! I stunden tänker man - det här var det värsta jag har gjort, varför utsätter jag mig för det här - men när man fått lite perspektiv på det hela blir man ganska nöjd med vad man har gjort och lyckan överglänser det obehag man kände vid själva genomförandet! Korrigera mig om jag har fel, alla ni som faktiskt upplevt en förlossning! Från löpning till nationella prov. Jag ska i möjligaste mån, försöka kommentera allas prestationer under helgen. Min förhoppning är att hinna med de flesta. Men precis som Anders nämnde i sitt inlägg (notera att jag numer leder vår lilla interna tävling ; ) är det en stor arbetsbelastning för tillfället - därför ber jag er... ha tålamod!
Ha det så bra!
/Pernilla
2 kommentarer:
Grattis till genomförandet av det långa loppet. Skulle aldrig ha klarat det, utan hade troligen dött på kuppen.
Angående jämförelsen med att föda barn och springa som du gjorde, så kan jag hålla med om att mitt uppe i det hela känns som det jävligaste som hänt en. Men när man genomfört det så är man SÅ nöjd med sig själv.(för det mesta i allafall)
MEN det finns en STOR skillnad. Du kan sluta springa om det blir för jävligt, men har du börjat föda barn kan du inte välja att avbryta. Hur gärna du än vill. Vilket nog är tur ;-)
Men som sagt för det mesta så glömmer människan och gör det igen.
Ps. Tack för gratulationen. //Helena
Ja, man kan ju alltid sluta springa.. men i min hjärna finns inte det alternativet! Däremot var pinan tämligen kort i förhållande till vad det kan vara att föda barn!
Skicka en kommentar