Att byta kulturellt perspektiv

Här sitter jag i ett gråmulet Säffle. Det är ensamt här så här års. De flesta har gått på semester och jag känner hur min egen hägrar. Men det är skönt att få så mycket som möjligt undanstökat innan ledigheten - då behöver man inte tänka alls på jobb under semestern. Just nu, när jag egentligen skulle göra annat, hittade jag en saga. När jag fick denna saga uppläst för mig första gången tyckte jag att den var så bra och nu, efter 20 gången jag läser den, känns den fortfarande lika rolig och tänkvärd. Min tanke är att jag kanske ska lägga in denna i kursen i svenska B under det temat som till hösten kommer att heta Svenskare än Sverige.

Sagan om ett underligt folk

Det var en gång en ung afrikan som under ett år besökt ett land på norra halvklotet. Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade dessa människor med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika slag, klädde ut sina barn, tände stora eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom som de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen – som alla också dyrkade - stod som högst på himlen, klädde de en stång med blommor och blad och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt stången och sjöng sitt folks vemodiga sånger och jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelse och ljud.
När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring ljuslyktor som hängde utomhus. De vuxna satte på sig haklappar och små mössor och man offrade skaldjur som man sedan förtärde tillsammans med de starka drycker som detta folk älskade.
Men det allra hemskaste hände mig när nätterna var som längst. En tidig morgon öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita fotsida klädnader trängde sig in. En av dem hade brinnande ljus i håret och de sjöng om hästar och ville bjuda på ett slags katter.
I detta land hörde jag sällan någon prata om sin gud, men jag fick vara med när de firade den stora grisfesten. Man anrättade grisen på många olika sätt och när de på den första dagens afton hade ätit kom deras gud. Ja, det sade aldrig att det var så men jag förstod ändå. Guden liknade vår medicinman med mask för ansiktet och färggranna kläder. Han hade med sig dyrbara gåvor till människorna som alla blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. Man sade att han brukade komma en gång varje år.
Ja det var ett mycket underligt och exotiskt folk som ni förstår, avslutade han sin berättelse.