Sluta jamsa med
Publicerat 2010-10-17 00:05 i DN
Efter SD:s inträde i riksdagen har fler och fler nu valt att förhålla sig till partiets budskap. Inget fel i det. Men varför så okritiskt utgå från partiets verklighetsbeskrivning?
Uppgifterna om att medierna varit ovilliga att erkänna de problem som är förknippade med invandringen har kommit från så många håll och upprepats så många gånger att de nästan blivit sanna. Bara dagar efter valresultatet gick chefredaktörerna för Neo respektive Axess, Paulina Neuding och Johan Lundberg, ut och satte tonen. I en artikel på DN Debatt anklagade de medierna för att ha tigit ihjäl problemen. Andra har hävdat att medierna skönmålat.
Men var, kan man undra, finns alla dessa reportage som beskriver livet i exempelvis Rosengård i rosenrött? Var finns artiklarna om hur tonåringarna i Rinkeby av pur tacksamhet över det nya välfärdslandet vinkar med flaggor när polisen kommer? Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?
Svaret är förstås: ingenstans. Tvärtom har vi år efter år matats med den ena eländesrapporten efter den andra – så till den grad att personer som har sina rötter i dessa områden reagerat. För tiotalet år sedan tog till exempel journalisten Alexandra Pascalidou inför påslagna tevekameror med sig dåvarande statsministern Göran Persson till sitt Rinkeby för att visa en annan bild.
Inget av de etablerade partierna har lyckats lösa de problem som följer av socialt utanförskap. Men här finns den andra fallgropen med Sverigedemokraternas världsbild: Att problemen skulle vara relaterade till invandringen och inte till den sociala positionen.
Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.
Men att ingen av de etablerade partierna har hittat Lösningen, med stort L, betyder inte att Sverigedemokraterna har det. Det är möjligt, till och med troligt, att vissa invandrare i ekonomiska termer är en förlustaffär för Sverige precis som vissa infödda. Men allt handlar inte om vad vi tjänar pengar på.
Här har vi fallgrop nummer tre: att enbart tala om vad som gynnar oss och inte. Vi kan slänga en livboj i vattnet till den som håller på att drunkna utan att fundera över vad det ger tillbaka. Vi kan öppna dörren för våra grannar som står i bara nattsärken efter att deras hus just brunnit ned utan att det ger oss någon direkt ekonomisk vinst.
Att hjälpa på plats, som är Sverigedemokraternas eufemism för att hålla icke-svenskar borta från Sverige, kan möjligen i vissa fall vara en idé. Men för den som står mitt i ett brinnande hus eller ett brinnande land är det inget alternativ. Det är bara att titta på de folkmord som har ägt rum.
Slutligen: Det familjevurmande SD vill, enligt Jimmie Åkesson i Aktuellt i veckan, minska anhöriginvandringen med 90 procent. Reglerna i dag ger den person som beviljats uppehållstillstånd rätt att förenas med sin make/maka samt minderåriga barn. Det måste rimligtvis betyda att så gott som inga barn ska få återförenas med sina föräldrar. Och inga äkta hälfter heller.
Gärna en debatt med Sverigedemokraterna. Men varför nödvändigtvis utifrån deras världsbild?
DN 17/10 2010
Publicerat 2010-10-17 00:05 i DN
Efter SD:s inträde i riksdagen har fler och fler nu valt att förhålla sig till partiets budskap. Inget fel i det. Men varför så okritiskt utgå från partiets verklighetsbeskrivning?
Uppgifterna om att medierna varit ovilliga att erkänna de problem som är förknippade med invandringen har kommit från så många håll och upprepats så många gånger att de nästan blivit sanna. Bara dagar efter valresultatet gick chefredaktörerna för Neo respektive Axess, Paulina Neuding och Johan Lundberg, ut och satte tonen. I en artikel på DN Debatt anklagade de medierna för att ha tigit ihjäl problemen. Andra har hävdat att medierna skönmålat.
Men var, kan man undra, finns alla dessa reportage som beskriver livet i exempelvis Rosengård i rosenrött? Var finns artiklarna om hur tonåringarna i Rinkeby av pur tacksamhet över det nya välfärdslandet vinkar med flaggor när polisen kommer? Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?
Svaret är förstås: ingenstans. Tvärtom har vi år efter år matats med den ena eländesrapporten efter den andra – så till den grad att personer som har sina rötter i dessa områden reagerat. För tiotalet år sedan tog till exempel journalisten Alexandra Pascalidou inför påslagna tevekameror med sig dåvarande statsministern Göran Persson till sitt Rinkeby för att visa en annan bild.
Inget av de etablerade partierna har lyckats lösa de problem som följer av socialt utanförskap. Men här finns den andra fallgropen med Sverigedemokraternas världsbild: Att problemen skulle vara relaterade till invandringen och inte till den sociala positionen.
Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.
Men att ingen av de etablerade partierna har hittat Lösningen, med stort L, betyder inte att Sverigedemokraterna har det. Det är möjligt, till och med troligt, att vissa invandrare i ekonomiska termer är en förlustaffär för Sverige precis som vissa infödda. Men allt handlar inte om vad vi tjänar pengar på.
Här har vi fallgrop nummer tre: att enbart tala om vad som gynnar oss och inte. Vi kan slänga en livboj i vattnet till den som håller på att drunkna utan att fundera över vad det ger tillbaka. Vi kan öppna dörren för våra grannar som står i bara nattsärken efter att deras hus just brunnit ned utan att det ger oss någon direkt ekonomisk vinst.
Att hjälpa på plats, som är Sverigedemokraternas eufemism för att hålla icke-svenskar borta från Sverige, kan möjligen i vissa fall vara en idé. Men för den som står mitt i ett brinnande hus eller ett brinnande land är det inget alternativ. Det är bara att titta på de folkmord som har ägt rum.
Slutligen: Det familjevurmande SD vill, enligt Jimmie Åkesson i Aktuellt i veckan, minska anhöriginvandringen med 90 procent. Reglerna i dag ger den person som beviljats uppehållstillstånd rätt att förenas med sin make/maka samt minderåriga barn. Det måste rimligtvis betyda att så gott som inga barn ska få återförenas med sina föräldrar. Och inga äkta hälfter heller.
Gärna en debatt med Sverigedemokraterna. Men varför nödvändigtvis utifrån deras världsbild?
DN 17/10 2010
