Det första jag läste, när jag nu på morgonkvisten, surfade in på Institutet för språk och folkminnens hemsida, var ordet "göra". Det man för dagen uppmärksammade på sidorna för dialektmysterier var just detta lilla ord. För hemsidetillverkaren ifråga handlade det om en formell formulering av ordets betydelse, i såväl rikssvenska som i den göteborgska dialekten. För mig, som har mitt ursprung i Göteborgs-trakten, berörde ordet på ett mer informellt och emotionellt plan. Jag har hört och använt ordet i olika sammanhang och jag förstår precis dess inneboende innebörd. "Göra" är, för mig, dels ett verb bland andra verb. Men i min värld kan ordet också inta formen av ett substantiv, dvs. "en göra" (där g uttalas som g, inte j). Om något ska klassas som "en göra" torde det vara riktigt kladdigt och geggigt. Naturligtvis kan det vara tal om en deg eller smet, men man kan också uppleva en mental, emotionell eller existentiell "göra".
Nära till hands, när jag var inne på nämnd hemsida, låg fliken för minoritetsspråk. I dagsläget har Sverige fem officiella sådana språk, vilka är samiska, jiddisch, romani, finska och tornedalsfinska . Att vara talare av ett officiellt minoritetsspråk innebär att man har en mängd lagliga rättigheter att nyttja och bruka språket i det samhället man lever i. Vad jag funderade över i surfandets stund var språkets betydelse för människans identitet och vikten av att man respekterar varandras språkliga uttryck. Mitt bröst fylldes av en varm känsla då jag läste om mina språkliga rötter och när jag mindes det lilla ordet "göra". Tänk vilken värme, talaren av ett minoritetsspråk, ska känna då han eller hon äger rätten till att vårda sitt språkliga träd och respekteras av sin omgivning i sin personliga språkdräkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar