Roten till all ondska finns inom socialpsykologin

Föds man ond? Är ondska något vissa människor får i sig via bröstmjölken? Har man i så fall en himla tur att man själv inte matats med detsamma? Eller kan man vara omedvetet ond? En mycket intressant föreläsning av Phlip Zimbardo - en man som genomfört experiment och genom detta mött både andras och sina egna demoner.

Spegel, spegel på väggen där...

Att leva med en självbild som bedrar, är verklighet för dem som lider av dysmorfofobi. I en artikel som heter De tror att de är fula "på riktigt" kan man läsa att många tonåringar skapar sig en krackelerad spegelbild av sig själva. Hur mycket smink, spray, dyra kläder och smycken som än pryder deras kroppar förblir resultatet detsamma - fulhet och missnöjsamhet med det egna yttre uttrycket. Detta kan vara ett intressant perspektiv att kika på och ta hjälp av då man arbetar med det humanistiska perspektivet i psykologin.

Klä sig i en personlig språkdräkt

Det första jag läste, när jag nu på morgonkvisten, surfade in på Institutet för språk och folkminnens hemsida, var ordet "göra". Det man för dagen uppmärksammade på sidorna för dialektmysterier var just detta lilla ord. För hemsidetillverkaren ifråga handlade det om en formell formulering av ordets betydelse, i såväl rikssvenska som i den göteborgska dialekten. För mig, som har mitt ursprung i Göteborgs-trakten, berörde ordet på ett mer informellt och emotionellt plan. Jag har hört och använt ordet i olika sammanhang och jag förstår precis dess inneboende innebörd. "Göra" är, för mig, dels ett verb bland andra verb. Men i min värld kan ordet också inta formen av ett substantiv, dvs. "en göra" (där g uttalas som g, inte j). Om något ska klassas som "en göra" torde det vara riktigt kladdigt och geggigt. Naturligtvis kan det vara tal om en deg eller smet, men man kan också uppleva en mental, emotionell eller existentiell "göra".

Nära till hands, när jag var inne på nämnd hemsida, låg fliken för minoritetsspråk. I dagsläget har Sverige fem officiella sådana språk, vilka är samiska, jiddisch, romani, finska och tornedalsfinska . Att vara talare av ett officiellt minoritetsspråk innebär att man har en mängd lagliga rättigheter att nyttja och bruka språket i det samhället man lever i. Vad jag funderade över i surfandets stund var språkets betydelse för människans identitet och vikten av att man respekterar varandras språkliga uttryck. Mitt bröst fylldes av en varm känsla då jag läste om mina språkliga rötter och när jag mindes det lilla ordet "göra". Tänk vilken värme, talaren av ett minoritetsspråk, ska känna då han eller hon äger rätten till att vårda sitt språkliga träd och respekteras av sin omgivning i sin personliga språkdräkt.

Lärande samtal på forumet

Jag brukar alltid slänga ett öga i backspegeln så här års och utvärdera arbetet som gjorts den gångna terminen. Vad jag ser i spegeln just nu är ett allt för dåligt utnyttjat diskussionsforum. Det är tråkigt. Forumet ska ses som en viktig lärokanal och genom aktivitet på detta vill jag främja det lärande samtalet. Vad innebär detta i praktiken för er studerande? Det medför att jag kommer kräva mer av er. Det står i studieplanen att forumet ska utnyttjas och detta kommer jag se mycket hårdare på under denna termin.

Välkomna till en ny termin på Säffle lärcenter

Nu går vi mot ljusare tider, 14 min längre "dagar" kommer så småning om att bli till 30 minuter och fram emot terminsslut kommer vi kunna avnjuta underbara, varma kvällar i skymningssolen. Låter det som en utopi? Så är inte fallet... tro mig, en termin går fruktansvärt fort. Kanske är det för att den fylls med så mycket trevlig? Nya studerande, "gamla" studerande, intressanta möten, och spännande diskussioner.

Från oss alla, till er alla...

En riktigt God Jul

"Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak igår. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

”Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak igår. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city. Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror.” Författaren Jonas Hassen Khemiri har skrivit en text om rädslan, misstron och försöken att förklara. Hör honom i Godmorgon, världen! på söndag. Lägg till i spelkö Spara som favoritklipp Dela Facebook Twitter Digg Del.icio.us Direkt länk till ljudet Poddradio Öppna i spelaren Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinaschalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills domfattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills domfattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om "dom" är idioter. Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.

Jag ringer mina bröder och säger: Okey. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dompåstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till igår. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater istället för internet och skampåle istället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag ringer mina bröder och viskar: Okey. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanebanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinaschal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

Midvinternattens köld är hård

Hårt är det också att känna att inte alla studerande får respons så snabbt som brukligt är. Jag ligger lite efter i rättningen för tillfället och detta känner naturligtvis alla flitiga av. Svaret på varför det är på detta vis, lyder till mångt och mycket - nationella prov och närträffar. Hur mycket jag än uppskattar dessa tillägg i min vardag är jag nöjd över att de för tillfället är över och att jag åter kan hänge mig åt att läsa och kommentera de inlämningar som lämnats in. Så min uppmaning till er studerande - ge er till tåls, mina kommentarer är på väg.

Grundantagandet om oss själva styr vad vi väljer att se

Vill göra ett litet klargörande kring begreppen "grundantagande" och "tolkningar", där ovan publicerade bild får illustrera fenomenet. Grundantagandet kan ses som den sten som ligger på havets (själens) botten – den är tung och är inte så lätt att rubba. Denna sten är den som avgör hur bojen kan flytta sig och inom vilket område den rör sig. Grundantagandet (stenen) är alltså det som styr vilka tolkningar (rörelsen på bojen) som görs – dvs. vad man väljer att se. Utgör stenen ett grundantagande som lyder "jag är värdelös" kommer bojen styras av detta och bara se saker som stämmer överens med detta antagande.

Perception - hur tolkar du din omvärld?

Kan du se ansiktet i bilden?

Uppfattar du det kyssande paret?

Hur många ansikten kan du observera i trädet?

Bebisen - ser du den?

Hur många kvinnor avtecknar sig?

Surdeg från Egypten - storytelling med oändliga möjligheter

Han startade bageriet med 400 kronor på fickan och en gammal ugn hemma i sitt kök. Nu är Emad Bayoumy ägare till Sveriges tredje största knäckebrödsföretag. Det något udda framgångsreceptet: urgammal surdeg från Egypten.

Vad har denna berättelse med banken SEB att göra? För dig som arbetar med storytelling i Svenska B, eller för den som inte kan gå vidare utan att ha läst upplösningen, kan gå in på Svd och läsa hela artikeln om Emad.

En marionettdockas liv

Det bor en Pinocchio i oss alla. Du tror att du går din egen väg och gör dina egna val, men du gör som alla andra i samma situation och reagerar med ett förutsägbart beteende. Pinocchioeffekten uppstår när situationen styr ditt beteende lika automatiskt som om du vore en marionett. Men det finns hopp – genom att se vad det är som drar i trådarna kan du bättre ta kontroll över de situationer du hamnar i.

Idag introducerar vi etapp nummer 2 i kursen "etik /psykologi" för omvårdnadsutbildningen. De delar i psykologin som ska avhandlas under detta moment är socialpsykologi. Ur det socialpsykologiska perspektivet uppmärksammar man individens beteende i relation till omgivningen. Man skulle kunna jämföra det med en Pinocchio-docka. De trådar som är fästa vid dockan styr dess rörelser. Personen som drar i trådarna bestämmer således dockans handlingsmönster. Utifrån ett socialpsykologiskt sätt att se det, är det samhällets normer och förväntningar som styr den enskilde individen. Om omgivningen eller samhället drar i vissa trådar reagerar vi människor på ett visst, förutbestämt sätt.

Länktips:

• Socialpsykologi
• Psykologifabriken
  

"En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping"

Sluta jamsa med

Publicerat 2010-10-17 00:05 i DN

Efter SD:s inträde i riksdagen har fler och fler nu valt att förhålla sig till partiets budskap. Inget fel i det. Men varför så okritiskt utgå från partiets verklighetsbeskrivning?

Uppgifterna om att medierna varit ovilliga att erkänna de problem som är förknippade med invandringen har kommit från så många håll och upprepats så många gånger att de nästan blivit sanna. Bara dagar efter valresultatet gick chefredaktörerna för Neo respektive Axess, Paulina Neuding och Johan Lundberg, ut och satte tonen. I en artikel på DN Debatt anklagade de medierna för att ha tigit ihjäl problemen. Andra har hävdat att medierna skönmålat.

Men var, kan man undra, finns alla dessa reportage som beskriver livet i exempelvis Rosengård i rosenrött? Var finns artiklarna om hur tonåringarna i Rinkeby av pur tacksamhet över det nya välfärdslandet vinkar med flaggor när polisen kommer? Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?

Svaret är förstås: ingenstans. Tvärtom har vi år efter år matats med den ena eländesrapporten efter den andra – så till den grad att personer som har sina rötter i dessa områden reagerat. För tiotalet år sedan tog till exempel journalisten Alexandra Pascalidou inför påslagna tevekameror med sig dåvarande statsministern Göran Persson till sitt Rinkeby för att visa en annan bild.

Inget av de etablerade partierna har lyckats lösa de problem som följer av socialt utanförskap. Men här finns den andra fallgropen med Sverigedemokraternas världsbild: Att problemen skulle vara relaterade till invandringen och inte till den sociala positionen.

Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.

Men att ingen av de etablerade partierna har hittat Lösningen, med stort L, betyder inte att Sverigedemokraterna har det. Det är möjligt, till och med troligt, att vissa invandrare i ekonomiska termer är en förlustaffär för Sverige precis som vissa infödda. Men allt handlar inte om vad vi tjänar pengar på.

Här har vi fallgrop nummer tre: att enbart tala om vad som gynnar oss och inte. Vi kan slänga en livboj i vattnet till den som håller på att drunkna utan att fundera över vad det ger tillbaka. Vi kan öppna dörren för våra grannar som står i bara nattsärken efter att deras hus just brunnit ned utan att det ger oss någon direkt ekonomisk vinst.

Att hjälpa på plats, som är Sverigedemokraternas eufemism för att hålla icke-svenskar borta från Sverige, kan möjligen i vissa fall vara en idé. Men för den som står mitt i ett brinnande hus eller ett brinnande land är det inget alternativ. Det är bara att titta på de folkmord som har ägt rum.

Slutligen: Det familjevurmande SD vill, enligt Jimmie Åkesson i Aktuellt i veckan, minska anhöriginvandringen med 90 procent. Reglerna i dag ger den person som beviljats uppehållstillstånd rätt att förenas med sin make/maka samt minderåriga barn. Det måste rimligtvis betyda att så gott som inga barn ska få återförenas med sina föräldrar. Och inga äkta hälfter heller.

Gärna en debatt med Sverigedemokraterna. Men varför nödvändigtvis utifrån deras världsbild?

DN 17/10 2010

Jag tänkte, du vet... liksom, typ.. kanske ba..ehh rösta!

Vad tycker du om de små ord som slinker in i våra meningar emellanåt? Finns det något av dessa du gillar eller kanske rent av avskyr? På språktidningens hemsida kan den inbitne språkpolisen gå in och rösta på det värsta småordet. Det finns också möjlighet att uppdatera sig kring det aktuella röstningsläget.

Jag har en blogg... alltså finns jag??

Jag finner fenomenet fejkblogg mycket intressant. Myspappor, kristna friskolor och Björn Ranelidar, knappast någon kan gå säker i den fiktiva bloggosfären. Vad är det som utmärker dessa sidor? Vilket budskap vill man sprida? Vilka behov vill man tillfredsställa? Vem är den tänkta mottagaren? Begreppet källkritik står i centrum för lärarens vardag och jag tycker att det vore att sätta saken på sin spets om någon av mina studerande skulle vilja fördjupa sig i berört fenomen. Kanske granska en specifik sida eller söka gemensamma nämnare i ett flertal liknande bloggar?